Sömntuta

Liten applåd till mig för att jag faktikt sitter och pluggar, när jag hade kunnat ligga kvar i sängen och myst bredvid min pojke. Sötare sovandes människa får man leta efter!

Såhär stavas mitt liv idag:

PA-nik

Söndag

Min vecka har varit så fin. Jag har tryckt undan all skol-ångest (nästan). Somnat bredvid den finaste jag vet nästan varje kväll.(Och den kvällen jag somnade själv, då ringde han och väckte mig och sa att han var påväg till mig.) Jag drog på mig en väldans förkylning, som försvann efter en tupplur. Jag fick svar från ett jobb som jag hoppas ska ringa med goda nyheter imorgon. Jag har provat första upplagan av min balklänning och känt mig som en prinsessa. Jag har myst ner mig i en soffa bredvid min bror och bara suttit tysta framför en film - precis som vi alltid brukade göra. ´
Veckan kommer bli tuff. Men det är bara fem dagar kvar tills det är helg igen. Fem ynka dagar.

Äntligen.

Kom hem, helt slut efter en dag på halkbanan, och hittar världens grej på mailen. Äntligen har jag fått ett positivt svar från ett av ställena jag sökt på, de vill att vi ska prata vidare över telefon! Gör egentligen inte så mycket om jag får det eller inte, men det här gav mig självförtroendet tillbaka. Jag är inte helt värdelös på arbetsmarknaden!

Har nästan tappat min röst och häller i mig te för att inte ha allt för ont i min stackars hals. Men solen skiner och jag har nästan slutat oroa mig för framtiden, u-n-d-e-r-b-a-r-t!

Lite Barcelona som avslutning.

Brev från en keps.

Hej Anton!

Du glömde mig på en stol och jag är nu kidnappad. Din flickvän håller mig gisslan och vägrar släppa mig förrän du kommer tillbaka till henne. Jag passar mycket bättre på ditt huvud, så var snäll och skynda dig hit igen.

Mvh
Din keps

Hemma.

Bussen rullade in i hemstaden, lika regnig som vanligt. Lättnaden över att vara hem blandades med viljan att åka tillbaka dit där det var varmt och inga problem, förutom saknad, fanns. Vände mig om när vi passerade klungan av föräldrar, jag kände igen den där kalufsen.. Var det verkligen han? Fick jag äntligen träffa honom igen? Vågade jag hoppas eller riskerade jag att bli besviken? Mitt hjärta slog dubbel takt.
Bussen körde vidare en stund och parkerade på andra sidan av det stora huset. Alla skyndade sig ut för att få tag i sina väskor, trötta och griniga, men ganska glada för att vara hemma. När jag fått tag i min väska ställde jag mig hos de andra töserna och spanade noga bort mot hörnet av huset.
När de första föräldrarna började komma runt hörnet ökade mina hjärtslag ytterligare. Allt jag spanade efter var det blonda håret. Första såg jag mor, och sen far. Sen såg jag honom. Den finaste pojken i världen. Min pojke.
Jag kunde inte hålla mig utan sprang så fort jag orkade, slalom mellan föräldrar och undvek att infångas i någon annans famn. Jag kunde inte hålla tillbaka ett tjut så lycklig jag var. Och väl i hans famn var tårarna väldigt väldigt nära.
Äntligen i din famn igen.

Tar en tripp till Barcelona.

tumlr

Det regnar och är sådär lagom grått ute för att det ska vara mysigt att packa och sedan krypa ner framför en film. Hela huset luktar av kanelbullar och jag vaknade i min pojkväns famn i morse. Imorgon beger jag mig till España med körfamiljen och tar Barcelona med storm. Ganska bra liv ändå.

Ser fram emot sol och vår, gå i klänning och sandaletter. (Läs: det ska regna, vara lite kyligt och stan är i strejk med demonstranter och kravaller.) Med fina kören blir det antagligen väldigt bra oavsett. Lite stämsång livar alltid upp!