Hemma.

Bussen rullade in i hemstaden, lika regnig som vanligt. Lättnaden över att vara hem blandades med viljan att åka tillbaka dit där det var varmt och inga problem, förutom saknad, fanns. Vände mig om när vi passerade klungan av föräldrar, jag kände igen den där kalufsen.. Var det verkligen han? Fick jag äntligen träffa honom igen? Vågade jag hoppas eller riskerade jag att bli besviken? Mitt hjärta slog dubbel takt.
Bussen körde vidare en stund och parkerade på andra sidan av det stora huset. Alla skyndade sig ut för att få tag i sina väskor, trötta och griniga, men ganska glada för att vara hemma. När jag fått tag i min väska ställde jag mig hos de andra töserna och spanade noga bort mot hörnet av huset.
När de första föräldrarna började komma runt hörnet ökade mina hjärtslag ytterligare. Allt jag spanade efter var det blonda håret. Första såg jag mor, och sen far. Sen såg jag honom. Den finaste pojken i världen. Min pojke.
Jag kunde inte hålla mig utan sprang så fort jag orkade, slalom mellan föräldrar och undvek att infångas i någon annans famn. Jag kunde inte hålla tillbaka ett tjut så lycklig jag var. Och väl i hans famn var tårarna väldigt väldigt nära.
Äntligen i din famn igen.