Den senaste tiden har jag funderat en hel del på det här med kärlek och förhållanden. Varför tar en del slut bara så där mitt i livet? Det kändes så tungt när jag började tänka på hur många det är som skiljer sig och gör slut, hur ska det då gå för mig? Kommer vi också göra slut trots att det nu känns som att det kommer vara vi alltid?
Jag kan känna det i blickarna och i responsen när jag pratar med någon om den framtid som jag vill ha med honom. Hur de tänker att jag är galen och barnslig som planerar så långt fram och som bestämt mig redan. Jag blir så arg på sånt. Om man inte vågar tro på att kärleken kommer finnas där för alltid, om man inte jobbar för det, då kan man ju inte förvänta sig så mycket. Men jag har bestämt mig. Det ska vara vi. Alltid. En röd stuga med vita knutar och får som betar i en ekbacke, en brun springer spaniel och två barn som är sin far upp i dagen. Så vill jag ha det.
Att vara hos mormor och morfar hjälpte att få bort alla funderingar kring att det skulle ta slut. Det är så himla himla fint att se hur dem tar hand om varandra.
Så vill jag också ha det.
Och jag vågar tro på att jag kommer få det.
åh jag dör lite vad fina ni är! jag håller med dig. vad fan, om man har träffat någon som man vill kämpa för, då ska man väl göra det också? allting kommer bli asbra.
SvaraRaderakan inte vi fira nyår ihop? du, jag, Anton och Linus? hade vart så himla fint. ett lugnt nyår, med en fin middag, då man sitter uppe länge och dricker te och pratar, bara.
vi får förhoppningsvis vår lägenhet då med, så ni kan komma hit och inviga den med oss!