Det här har jag haft för mig!

Pussats mycket, ofta och gärna med min pojke.

Spelat volleyboll och grillat med fint folk.

 Dansat med bästa klassen.

Panikhandlat till tårt-tävling!

Druckit oboy medan bästa Karin balfrisserade mitt hår.

Gått på bal och varit fin.

Druckit champange med favorit-mia!

Ätit fin mat.

Dansat till Superhjältarna.

Gjorde mitt första besök på akuten, och mitt andra, och mitt tredje.

Champangefrukost med pannkakor klockan halv sju i Davids trädgård.

Fortsättning följer...

Höst.

"Åh vad höstigt mysig du ser ut idag." Det sa min pojke till mig imorse när jag, i kampen mot att förfrysa utanför täcket, klätt på mig.

Höst.

Jag tycker väldigt mycket om hösten, tro inget annat. Men nu? Kan det inte få vara sommar bara lite till? Jag vill fortsätta gå runt i mina klänningar, utan att behöva vare sig strumpbyxor eller kofta. Jag vill fortsätta vara oskyldig, nybliven student som inte behöver tänka på framtiden riktigt än - "det tar vi imorgon.. typ."

Men imorgon är idag. Och det finns ingen egentlig anledning till att klaga, nu är det stora-halsdukar-stickade-tröjor-och-mysiga-fikor-säsong. Det är ju faktiskt ganska bra ändå.

Lite jäklar anamma.

Har tappat bort två vänner, vet inte var de är och skulle verkligen behöva dem just nu. Ni förstår det är inte långt kvar nu, tills allt är över menar jag, men det är mycket som måste göras innan det. Mycket som ska förstås och mycket som ska bankas in bakom pannbenet.
Det är så lätt att förföras av solskenet och gå ut i det "bara en liten stund". Det är så lätt att tänka " jo men jag vill ju faktiskt vara brun till studenten" eller "jag kan faktiskt unna mig att sova en stund". Prioriteringarna vänds helt upp och ner, liksom humör och dygn.
Det är därför jag behöver mina vänner, så om ni ser dem får ni gärna säga till!
Den ena heter jäklar och den andra anamma.

Rastlös.

Jag är redan nu rastlös för att jag inte har ett jobb i sommar. Körkortet kommer vara fixat, alla andra kommer att jobba och lilla jag kommer sitta här, ensam, och vänta till klockan fyra när de slutar då det äntligen kan hända något i mitt liv.

För att inte helt deppa ihop mig över sysselsättningsbristen har jag börjat skriva en lista över saker jag ska göra i sommar. Just nu innehåller den en blandning mellan cykelturer, matlagning, överraskningar och picknickar. Målet är att ha trettio punkter. Har jag tur håller det mig sysselsatt ett tag i alla fall. Det håller ångesten nere för stunden åtminstone.

Tänkte anmäla mig till lite volontärarbete så att jag gör något meningsfullt också. Känns lagom pretto men är nog kul, och väldigt fint på CVt.

Trött chey.

Insåg just att jag suttit och stirrat ner i min kaffekopp i en timme nu. Pigg? Har förresten gått och blivit med ipån. Beroendeframkallande! Känner mig tusen år efter alla andra med min instagram och facebook i mobilen hype, men jag är glad för det! Hej hopp!

En månad.

Fyra veckor. Trettioen dagar. Nitton skoldagar. Fyra prov. En bal. En studentdag.

Det är läskigt men helt fantastiskt på samma gång. Mina elva år av obligatorisk skolgång är snart slut. På med mössan och fina klänningen, klack på skorna och dans genom staden. Fy fan vad jag är bra!

Med det i huvudet går det rätt bra att ta sig igenom dagar med pollen-svullna ögon, långa mattelektioner, obegripliga fysikgenomgångar och omöjlig kemi.

När pappa hejar på med kramar och pojken min kommer och överraskar mig med pusskalas, då är livet kanske inte så hemskt ändå.

Sitta med färgpennor och ritpapper gör kemiska reaktioner mycket roligare, och de blir mer förståeliga  än när de är svartvita i en bok.

Tänker bort att jag inte har någon plan. Ingen idé om framtiden.

Just nu har jag ett enda mål - den åttonde juni tvåtusentolv.

Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.

Trött.

"Oj... du ser verkligen trött ut" Det var det första jag fick höra av min klass imorse.

3 smärre sammanbrott på mindre än två dygn. Är så trött. Stressen är helt galen och det känns som att jag har en flera meter hög mur av måsten framför mig som jag måste ta mig över. Har jag väl kommit upp en bit så står det någon där uppe och kastar nya måsten på mig, så är jag längst ner igen.
Malande huvudvärk och en trötthet som aldrig verkar ta slut förföljer mig. Åtta timmars sömn som nyss var en evighet räcker knappt till längre och jag känner mig som en pensionär när jag tar min eftermiddagslur för att orka.

Jag saknar mys, prat och fika. Jag saknar mina vänner. Det är bara att hoppas att det här snart är över.

Sömntuta

Liten applåd till mig för att jag faktikt sitter och pluggar, när jag hade kunnat ligga kvar i sängen och myst bredvid min pojke. Sötare sovandes människa får man leta efter!

Såhär stavas mitt liv idag:

PA-nik